välkommen till verkligheten

Jag orkar inte vara djup.
Jag behöver alkohol. Och Emmy. Då säger jag bra saker.
Då är det inte bara klumpord och liksom enstaka stammande bokstäver.
Jag skulle ringa Maja efter skolan. Och jag skulle ringa Emmy. Jag glömde det. Jag behövde prata med Emmy.
Men när jag inte ser på henne så är det bara dom där klumporden.
Jag har alltid lovat mig själv att jag är stark ensam. Att även om alla skulle lämna (vilket alla gör tillslut, kvittar vad dom säger.) så klarar jag mig. Men när jag väl är ensam så blir jag bara skadad. Både fysiskt och psykiskt.
Och jag orkar inte vänta. Vänta på dom. På att jag ska ha den betydelsen.
Jag vill vara kär. Då är man levande. Det är bara sånt som spelar roll. Gulligull och sex.
Jag hade lovat att idealen aldrig skulle ta sönder mig igen. Men nu är jag bara allt jag inte ska vara. Jag ser inte ut som jag ska göra. Tonårsideal suger.